Blogg B: Etik i medierna

I boken Spelregler för Press, tv och radio kan man läsa om de etiska reglerna för media, de finns också på den här länken: http://svt.se/content/1/c6/69/94/61/etik.pdf .
Trots att de reglerna finns är det svårt att dra en gräns för vad som är okej eller inte. Många tidningar hänger ut misstänkta innan de blivit dömda – både på bild, med namn och etnisk tillhörighet. Oavsett om det finns en grund till att man behöver publicera informationen eller ej.
För mig känns det personligen fel, varför ge någon skulden innan personen blivit dömd?
Jag har dock märkt av en trend av att kvällstidningarna generellt är snabbast med att döma folk, även om de inte är tingsrättens jury, vilket de ibland verkar tro. Det medför givetvis risker och bryter mot ett flertal av de etiska reglerna. Exempelvis nummer 7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning och 10. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

I fallet där en homosexuell man blivit mördad i Malmö innan jul 2009 som Sveriges Radio P1 presenterar i Medierna 2009-01-31 diskuterar man vart gränsdragningen skulle gått vid att publicera de misstänktas bakgrund. I det här fallet var de två ungdomar som var misstänka varav den ena var islamist och han hade en blogg där han uttryckte sina åsikter om sin religion och emot homosexuella med mera. Man pratar med tre olika tidningar som alla valt att hantera situationen på olika sätt vad gäller gränsdragningen.
Sydsvenskan - Nämner inget om den misstänktes religion.
Kvällsposten – Publicerar att den misstänkte har en extremt religiös tillhörighet men nämner inget som kan härleda till den misstänkte mannen.
Aftonbladet – Publicerar informationen om den misstänktes tro samt visade utdrag ur mannens blogg.
Alla försvarar sig med att de har källor som visar på att det är ett hatbrott, men jag anser ändå att Aftonbladet kunde hanterat situationen på ett sätt. Givetvis är det inte bra att lägga locket på och blunda för vad som hänt, men innan någon är dömd till brottet är det ändå fel att peka ut någon. Visst, Aftonbladet skrev bara att de var misstänkta men att delge så mycket information om personerna skapar ändå en bild som gör att man lätt kan misstolka situationen. Skulle det sedan visa sig att de misstänkta inte var skyldiga hade de ändå haft en onödig stämpel på sig, eftersom den information som Aftonbladet publicerade kunde göra att läsare kunnat söka upp dem.
Aftonbladet bryter mot de pressetiska reglerna även om de inte bryter mot rikets lagar. För mig gör det saker däremot inte mer okej. Det är en stor risk man tar om man publicerar sådan information och att vara ansvarig utgivare i ett sådant läge kan inte vara kul.

Det finns dock en annan sida som känns skamlig, i alla fall för mig som älskar ”den riktiga” journalistiken, men som stora tidningar ändå har råd att ta till. I dagens samhälle är det som en tävling om vem som publicerar de smaskigaste nyheterna och givetvis, vem som tjänar mest pengar, tycker jag. Att delge de smaskigaste nyheterna är i många tidningars fall viktigare än att ge korrekta nyheter. För mig är det den hemska sanningen och jag tycker att de på något sätt kan liknas vid när en idrottsstjärna dopar sig. Det är inte okej och det hör inte ihop med sporten egentligen. Ändå finns det människor som gör det.
Det är ju nämligen som så att även om tidningen skulle bli fälld av Pressens Opinionsnämnd och få lägga in en rättelse samt betala en viss summa, så tjänar de mer på sina sålda nummer. Ju mer de kan berätta om fallet, och eventuellt då ha en syndabock till brottet, desto mer blir läsarna sugna på att välja den tidningen för att stilla sin nyfikenhet.

Den 22 juli i år drabbades Oslo av en tragisk händelse. En bomb exploderade först i regeringsbyggnaden och sedan utsattes ett politiskt läger för ungdomar på Utᴓya. Innan händelsen på Utᴓya var man snabba på att i tidningarna lägga in olika islamistiska extremister som de som skulle stå bakom attentatet.
Bland annat Expressen skrev om det: http://www.expressen.se/nyheter/1.2507428/terrorexpert-en-omfattande-attack och http://www.expressen.se/nyheter/1.2507511/flera-hot-mot-norge-kan-hoja-sakerhet . Något som man troligtvis skulle vänta med något. Även om det inte handlade om en enskild person så väcker det ändå stor ilska hos människor. Både för de som blir beskyllda och för de som felaktigt beskyller dem. När man sedan började misstänka en norsk medborgare var tidningarna även där snabba med att publicera vem polisens misstankar var riktade mot. Även om de hade rätt där, kunde de lika väl haft fel, så snabba som de var med att publicera uppgifterna.
Och även om de vände misstankarna hade ändå islamisterna till en början fått skulden och religion är något som skapar stora bråk världen över, att på ett sådant sätt bidra till mer ilska hos många människor är inte att rekommendera i onödan. Även om de kanske säljer mer tidningar. De är varken pressetiskt eller moraliskt rätt – och någonstans tycker jag att alla journalister och ansvariga utgivare borde reflektera över det eftersom vi har ett ansvar.

Jag vill bli journalist för att förmedla för omvärlden om vad som händer, men jag vill ändå inte att det ska bli på någon annans bekostnad i onödan. Om någon är dömd, visst det är en sak, men att hänga ut någon innan dess känns fel. Någonstans borde väl ändå den gyllene regeln om att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad också spela in här. Men som det står i ”Yttrandefrihet och tryckfrihet – en handbok för journalister” på sidan 216 är det upp till var och en vilken fakta som är relevant i en text. Valet av fakta sker utifrån reporterns egna grundläggande värderingar. Idag på 2000-talet ser objektivt och ovinklat helt annorlunda ut än på 1950-talet eftersom vi har olika moraliska utgångspunkter nu och då.
Troligtvis är många journalister idag mer tåliga och har en längre gräns innan samvetet spelar in. Men jag uppskattar tidningar som Sydsvenskan som i alla tider valt att inte hänga ut folk på ett sådant sätt som många kvällstidningar sysslar med.
Visst, är man skyldig till ett brott får man stå sitt kast men om man inte är dömd kan reglerna inte vara desamma. Givetvis kan det förekomma ett fåtal undantag för det gör de alltid. Men då tycker jag att det ska finnas en viktig grund till det och att man inte bara ska göra det för att sälja mest tidningar och nummer. För mig är journalistiken på väg åt fel håll om det är de man eftersträvar och det kommer antagligen i sin tur leda till att journalister som är av samma åsikter som mig kommer få det svårare att ta sig fram på arbetsmarknaden när det finns personer som inte har något samvete och kan tänka sig att hänga ut folk, både genom bild och text, samt på så vis som att berätta deras etniska bakgrund och annan information som kanske inte spelar någon viktig roll – åtminstone inte till en början.