Blogg D: Elements of Journalism

När både sociala medier och gammelmedier nu finns, får man ständigt vara aningen mer källkritisk än tidigare. Plötsligt finns det fler personer som skriver, även om det är stor skillnad på sociala medier och gammelmedier. Rykten sprids lättare, likaså åsikter och ståndpunkter. Vem som helst kan dessutom sprida nyheter. Men det är givetvis både på gott och ont.

Häromdagen när jag och en kollega satt på jobbet, tittade jag in på facebook en kort stund. En kompis hade skrivit i sin status att hela hennes trappuppgång var fylld med poliser, det var avspärrat, och ambulansen hade just lämnat platsen. Som journalist var det givetvis något som sporrade mig – vad kunde det vara som hänt?
Jag och min kollega ringde till polisens presstalesman som efter många samtal fram och tillbaks fick fram vad som hänt. En ung kvinna var död. Om det var ett brott var ännu oklart.
Efter diskussion med ansvarig utgivare beslutade vi oss för att publicera vad som hänt på vår webbsida, detta efter att ha ringt och fått klartecken om att ingen misstanke på självmord fanns.
Vi publicerade artikeln och snart gick nyheten som en löpeld till alla andra tidningar. Plötsligt var den lilla lokaltidningens nyhet känd för både dagstidningar och kvällstidningar så som Aftonbladet. I takt med det så fortsatte också löpelden på facebook. Dels för att nyheten kommit ut i press och för att det redan varit ute på internet.
Jag (/Markbladet) och de flesta andra tidningar valde att hålla en låg profil, både för att den tekniska undersökningen inte var avslutad och med respekt för de anhöriga till den avlidna kvinnan. Aftonbladet spädde däremot på historien och delade med alla detaljer som polisen lämnat, vilket ökade trycket på ryktena i de sociala medierna. Både på facebook och forumet Flashback, där grova spekulationer börjades göra. Ryktena blev grövre och grövre, och för en stund kändes de otroligt fel att från början ha släppt nyheten, även om det var för att informera.
När den tekniska undersökningen var gjord visade det sig att en naturlig död legat bakom vilket alla tidningar givetvis också gick ut med. Många tog även bort artikeln efter ett tag med respekt för berörda parter. Men, något som funnits på internet går inte bort helt, och ryktena om orsak fortsatte och är fortfarande något som diskuteras på olika forum.
Hade de sociala medierna inte funnits hade säkerligen vissa rykten gått, men spekulationerna hade knappast blivit så stora och rent utav hemska.

Gammelmedier kan som i det här fallet dra nytta av vad som skrivs på de sociala medierna. Mycket som annars inte hade kommit ut kommer på så vis ut. Men det kan också ha motsatt effekt, som till exempel att sociala medier triggar gammelmedierna till släppa saftigare versioner av nyheter eftersom det ändå är sådana saker som diskuteras öppet i de sociala medierna. Det kan också slinka ut information som inte borde delges. Gränsen är ibland väldigt hårfin. Dessutom kan personer också säga sina åsikter på ett helt annat sätt än tidigare. Och alla gånger kanske inte det är så passande. Även om det finns yttrandefrihet och sådant i Sverige.
Det blir plötsligt svårare att hålla saker och ting säkert, eftersom mycket fakta och även rykten, snabbt kan spridas runt om på internet. En fara som man som journalist får försöka förhindra.

Man får däremot se det som vilken möjlighet gammelmedierna plöstligt får. De kan dra nytta av de sociala medierna. Sprida sig på de olika sajterna för att lättare nå ut till sina läsare. Helt plötsligt får man en otrolig chans att nå de yngre läsarna och få dem att åtminstone snabbt passera det som skrivits om man twittrar om något som står i tidningen eller liknande.

För att återgå till den källkritiska biten. Så måste man verkligen tänka en extra gång på trovärdigheten i det som skrivs i alla medier. Dessutom måste man som journalist våga sålla i information som man nås av. Kanske hade det inte varit nödvändigt att skriva om den avlidne kvinnan men samtidigt ska man förmedla sanningen till läsarna och med ett rykte som redan börjat cirkulera i de sociala medierna kan man också gå in och tala om vad som egentligen försiggår.

Som de nio punkterna för god journalistik just säger så ska man ha sanningsenlig fakta och vara lojal:
Journalism's first obligation is to the truth.
Its first loyalty is to citizens.
Its essence is a discipline of verification.
Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
It must serve as an independent monitor of power.
It must provide a forum for public criticism and compromise.
It must strive to make the significant interesting and relevant.
It must keep the news comprehensive and proportional.
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

Givetvis blir det svårare eftersom de sociala medierna finns, men så länge gammelmedierna står fast vid det som de ska, kan man känna sig hyfsat trygg. Dessutom tycker inte jag att man ska se sociala medier som en konkurrans, utan mer som ett komplement. Utvecklingen går framåt, och då får vi acceptera att sociala medier och gammelmedier någonstans börjar gå hand i hand.

Även i ”The elements of journalism” av Bill Kovach och Tom Rosenstiel beskrivs flera punkter som en journalist måste ha i beaktning – även där är det sanningen som ligger i fokus. Bland annat ”Journalism's first obligation is to the truth” och ”Thus journalists must be committed to truth as a first principle and must be loyal to citizens above all so that they are free to pursue it. And in order to engage citizens in that search, journalists must apply transparent and systematic methods of verification. The next step is to clarify their relationship to those they report on.”
Någon yrkesheder måste du ju ändå ha. Och om man bara har en källkritisk anda och förstår att bland annat sponsorer kan styra folk till att skriva vissa texter så kan man komma långt som läsare, för troligtvis får man lättare att sortera. Sedan får vi bara acceptera att utvecklingen går framåt och att dessa medier, som sagt, går hand i hand med varandra.
Sedan håller jag med Nick Näslund som försökt debattera fram ett fredsavtal mellan medierna -”Sammanfattningsvis tycker jag att en bra journalistik beror på arbetsinsatsen, ambitionen och kvaliteten – inte hur mediet ser ut”. Word.

Källor:

Journalism's first obligation is to the truth.
Its first loyalty is to citizens.
Its essence is a discipline of verification.
Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
It must serve as an independent monitor of power.
It must provide a forum for public criticism and compromise.
It must strive to make the significant interesting and relevant.
It must keep the news comprehensive and proportional.
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

”The elements of journalism” av Bill Kovach och Tom Rosenstiel

http://www.mediamanniskan.se/reflektioner/gammelmedia-vs-nymedia /Nick Näslund

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

I Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden” kan man läsa om Jonna. Jonna och flera andra tjejer och kvinnor som utsatts för våldtäkt av både för dem kända och okända män. Det kan vara en pojkvän, kompis, någon de träffat ute eller någon de aldrig sett förr. Trots det de blivit utsatta för så vänds fallet alltför ofta mot dem. Deras klädval och alkoholkonsumtion, som ändå inte borde göra våldtäkten okej, är saker som kan göra att gärningsmännen får gå fria. Vad har samhället då för syn på våldtäkt när sådana saker ska få vara okej? För mig är det otroligt skrämmande att veta att om jag skulle bli våldtagen efter att ha haft en kul kväll med mina vänner på stan, så skulle det finnas stor risk att förövarna inte fälls eftersom jag kanske haft en lite för kort klänning och druckit en aning för mycket alkohol enligt åklagarens mening.
I hennes andra bok, ”En riktig våldtäktsman”, går man ännu mer på djupet med vem våldtäktsmännen är, till skillnad från den första boken där vinklingen mer är att få höra kvinnornas historier om själva händelsen.

Båda böckerna är gripande och man kan förstå att det inte räcker med ett litet reportage för att få med all information som finns om samhällets syn på våldtäkt. Därför tycker jag att det är ett otroligt bra att man kan ta nytta av ”New Journalism”. Hennes böcker är skrivna som ett enda långt reportage där hon varvar olika välbeskrivna händelser med mer rå fakta. Man kan dela med sig av så mycket mer och på så vis kan man låta människor få gå ännu djupare i olika livsöden för att få mer förståelse och insikt i hur samhället fungerar. En journalist ska förmedla sanningen och om ingen säger hur verkligheten ser ut kan inte fler hjälpas åt för att förhindra att det fortsätter i samma tragiska bana. En annan sak som jag tycker är bra med Wennstams böcker är att hon inte gör det till skönlitteratur utan att hon på ett så lättsamt sätt som det går tar in fakta i boken, och som sagt, väver in målande beskrivningar av det som sker, framför allt om Jonna, här och där. Skulle man göra det till en rent skönlitterär journalistisk bok tror jag att chansen att man vrider på sanningen är större. Då blir hela boken mer ”svävande” och det blir lättare att töja på sina egna gränser eftersom det är mer utav en berättelse som ska skrivas ner.
Det finns givetvis nackdelar också. Som exempelvis i det här fallet där Wennstams egna åsikter lyser igenom alldeles för mycket ibland. Även om en journalist ska förmedla sanningen så är det viktigt att tänka på att göra det väldigt objektivt. Lite av reportaget faller när hon gång på gång väver in sina åsikter och man ibland får svårt att skilja på vad som är själva reportaget och hennes tankar. Dock förstår jag att det är lätt att dras med när man skriver om något sådant här fruktansvärt, men det gäller ändå att ha sitt på det torra. I boken ”Reportage – en grundbok i journalistiken” av Björn Häger kan man på sidan 19 läsa om balansgången mellan engagemang och objektivitet. Där kan man läsa om Erik Fichtelius ord: Att berätta hur man uppfattar verkligheten är något annat än att tala om hur det borde vara. Reportern ska berätta vad som händer, men det är inte reportern som ska fånga skurkarna eller släcka bränderna. Eller som journalistutbildningen vid Iowa State University uttrycker definitionen av objektivitet: Objectivity is seeing the world as it is, not how you wish it were. Jag tycker det är tänkvärt för det är inte vi som ska lösa problemen, vi ska bara förmedla det som försiggår.
I sin tur kan bristen på objektivitet såklart inte utlova samma trovärdighet. Men man ska nog inte lägga för mycket fokus på att bara fokusera på det och såga ”New journalism” utifrån det för i grund och botten är det bra att journalistiken går framåt samt att man vågar ta det till bokform för att kunna delge ännu mer information till sina läsare om läget på olika områden runt om i världen. Oavsett om det handlar om våldtäkt, krig eller Knutby-fallet.

Blogg B: Etik i medierna

I boken Spelregler för Press, tv och radio kan man läsa om de etiska reglerna för media, de finns också på den här länken: http://svt.se/content/1/c6/69/94/61/etik.pdf .
Trots att de reglerna finns är det svårt att dra en gräns för vad som är okej eller inte. Många tidningar hänger ut misstänkta innan de blivit dömda – både på bild, med namn och etnisk tillhörighet. Oavsett om det finns en grund till att man behöver publicera informationen eller ej.
För mig känns det personligen fel, varför ge någon skulden innan personen blivit dömd?
Jag har dock märkt av en trend av att kvällstidningarna generellt är snabbast med att döma folk, även om de inte är tingsrättens jury, vilket de ibland verkar tro. Det medför givetvis risker och bryter mot ett flertal av de etiska reglerna. Exempelvis nummer 7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning och 10. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

I fallet där en homosexuell man blivit mördad i Malmö innan jul 2009 som Sveriges Radio P1 presenterar i Medierna 2009-01-31 diskuterar man vart gränsdragningen skulle gått vid att publicera de misstänktas bakgrund. I det här fallet var de två ungdomar som var misstänka varav den ena var islamist och han hade en blogg där han uttryckte sina åsikter om sin religion och emot homosexuella med mera. Man pratar med tre olika tidningar som alla valt att hantera situationen på olika sätt vad gäller gränsdragningen.
Sydsvenskan - Nämner inget om den misstänktes religion.
Kvällsposten – Publicerar att den misstänkte har en extremt religiös tillhörighet men nämner inget som kan härleda till den misstänkte mannen.
Aftonbladet – Publicerar informationen om den misstänktes tro samt visade utdrag ur mannens blogg.
Alla försvarar sig med att de har källor som visar på att det är ett hatbrott, men jag anser ändå att Aftonbladet kunde hanterat situationen på ett sätt. Givetvis är det inte bra att lägga locket på och blunda för vad som hänt, men innan någon är dömd till brottet är det ändå fel att peka ut någon. Visst, Aftonbladet skrev bara att de var misstänkta men att delge så mycket information om personerna skapar ändå en bild som gör att man lätt kan misstolka situationen. Skulle det sedan visa sig att de misstänkta inte var skyldiga hade de ändå haft en onödig stämpel på sig, eftersom den information som Aftonbladet publicerade kunde göra att läsare kunnat söka upp dem.
Aftonbladet bryter mot de pressetiska reglerna även om de inte bryter mot rikets lagar. För mig gör det saker däremot inte mer okej. Det är en stor risk man tar om man publicerar sådan information och att vara ansvarig utgivare i ett sådant läge kan inte vara kul.

Det finns dock en annan sida som känns skamlig, i alla fall för mig som älskar ”den riktiga” journalistiken, men som stora tidningar ändå har råd att ta till. I dagens samhälle är det som en tävling om vem som publicerar de smaskigaste nyheterna och givetvis, vem som tjänar mest pengar, tycker jag. Att delge de smaskigaste nyheterna är i många tidningars fall viktigare än att ge korrekta nyheter. För mig är det den hemska sanningen och jag tycker att de på något sätt kan liknas vid när en idrottsstjärna dopar sig. Det är inte okej och det hör inte ihop med sporten egentligen. Ändå finns det människor som gör det.
Det är ju nämligen som så att även om tidningen skulle bli fälld av Pressens Opinionsnämnd och få lägga in en rättelse samt betala en viss summa, så tjänar de mer på sina sålda nummer. Ju mer de kan berätta om fallet, och eventuellt då ha en syndabock till brottet, desto mer blir läsarna sugna på att välja den tidningen för att stilla sin nyfikenhet.

Den 22 juli i år drabbades Oslo av en tragisk händelse. En bomb exploderade först i regeringsbyggnaden och sedan utsattes ett politiskt läger för ungdomar på Utᴓya. Innan händelsen på Utᴓya var man snabba på att i tidningarna lägga in olika islamistiska extremister som de som skulle stå bakom attentatet.
Bland annat Expressen skrev om det: http://www.expressen.se/nyheter/1.2507428/terrorexpert-en-omfattande-attack och http://www.expressen.se/nyheter/1.2507511/flera-hot-mot-norge-kan-hoja-sakerhet . Något som man troligtvis skulle vänta med något. Även om det inte handlade om en enskild person så väcker det ändå stor ilska hos människor. Både för de som blir beskyllda och för de som felaktigt beskyller dem. När man sedan började misstänka en norsk medborgare var tidningarna även där snabba med att publicera vem polisens misstankar var riktade mot. Även om de hade rätt där, kunde de lika väl haft fel, så snabba som de var med att publicera uppgifterna.
Och även om de vände misstankarna hade ändå islamisterna till en början fått skulden och religion är något som skapar stora bråk världen över, att på ett sådant sätt bidra till mer ilska hos många människor är inte att rekommendera i onödan. Även om de kanske säljer mer tidningar. De är varken pressetiskt eller moraliskt rätt – och någonstans tycker jag att alla journalister och ansvariga utgivare borde reflektera över det eftersom vi har ett ansvar.

Jag vill bli journalist för att förmedla för omvärlden om vad som händer, men jag vill ändå inte att det ska bli på någon annans bekostnad i onödan. Om någon är dömd, visst det är en sak, men att hänga ut någon innan dess känns fel. Någonstans borde väl ändå den gyllene regeln om att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad också spela in här. Men som det står i ”Yttrandefrihet och tryckfrihet – en handbok för journalister” på sidan 216 är det upp till var och en vilken fakta som är relevant i en text. Valet av fakta sker utifrån reporterns egna grundläggande värderingar. Idag på 2000-talet ser objektivt och ovinklat helt annorlunda ut än på 1950-talet eftersom vi har olika moraliska utgångspunkter nu och då.
Troligtvis är många journalister idag mer tåliga och har en längre gräns innan samvetet spelar in. Men jag uppskattar tidningar som Sydsvenskan som i alla tider valt att inte hänga ut folk på ett sådant sätt som många kvällstidningar sysslar med.
Visst, är man skyldig till ett brott får man stå sitt kast men om man inte är dömd kan reglerna inte vara desamma. Givetvis kan det förekomma ett fåtal undantag för det gör de alltid. Men då tycker jag att det ska finnas en viktig grund till det och att man inte bara ska göra det för att sälja mest tidningar och nummer. För mig är journalistiken på väg åt fel håll om det är de man eftersträvar och det kommer antagligen i sin tur leda till att journalister som är av samma åsikter som mig kommer få det svårare att ta sig fram på arbetsmarknaden när det finns personer som inte har något samvete och kan tänka sig att hänga ut folk, både genom bild och text, samt på så vis som att berätta deras etniska bakgrund och annan information som kanske inte spelar någon viktig roll – åtminstone inte till en början.

Blogg A: Nyhetsvärdering

”En bra nyhet är något som angår människor, eller som vi bedömer angår människor” svarar en tillfrågad i intervjun som Bengt Johansson gjorde i ”Vid nyhetsdesken: En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner” 2009, tillhörande Studier i politisk kommunikation.

I studien diskuterar man också anledningen till att en händelse blir just en nyhet och en nyhetschef säger då följande:

”De tror att allt är väldigt genomtänkt och planerat. Men det är, inte slumpen kanske men andra faktorer som spelar in som gör att vi bevakar en viss sak, eller att en händelse hamnar på en viss sida. Det kan vara flera olika saker, det kan vara att SvD bestämt att bevaka ett visst ämne och då slår vi upp det stort, det kan vara en egen nyhet, ett eget nyhetsämne som vi bevakat i en serie av artiklar. Platsbrist eller utrymmesskäl gör att vissa saker inte får så stor plats som vi tycker att de är värda.”

Det finns också en tabell att utläsa över vilka nyheter som har störst betydelse:

"Tabell. Journalistkårens bedömning av vilka faktorer som har stor betydelse för nyhetsvärdering, 2005 (procent).

Intressant för publiken 88

Händelsen handlar om viktiga personer 84

Händelsen är sensationell och oväntad 94

Händelsen intresserar många människor 84

Händelsen är dramatisk och spännande 91

Viktigt för publiken 50

Händelsen ökar människors insikt och kunskap om omvärlden 28

Händelsen gör människor medvetna om missförhållanden i samhället 54

Händelsen har konsekvenser för människors vardagsliv 67

Kommentar: tabellen är omarbetad efter Ghersetti, 2007, sid. 98.

∙ I Expressen publicerades denna artikel den 12 september: http://www.expressen.se/nyheter/1.2557982/terrorlarmet-pa-flyget-var-karlekspar-pa-toan

Givetvis i samband med tioårsdagen av den förfärliga händelsen vid World Trade Center, vilket absolut är en nyhet som berör. Även om huvudnyheten är tioårsdagen så vill tidningen också rapportera om vad som händer runt om just den dagen och inte bara minnas tillbaka på det som en gång hände, även om det också är en stor sak. Det är inte alls konstigt att bevakningen på flygplatserna i USA var hårdare än vanligt och den här händelsen som Expressen tar upp i den länkade artikeln är både oväntad (inte just den hårda bevakningen utan mer misstaget som de två turturduvorna gjorde) och lite spännande. Vilket höjer nyhetsvärdet brutalt.

Man hade kunnat skriva att inget speciellt hände på grund av den hårda bevakningen, i huvudsak har ingenting av värde hänt. I Expressen väljer man ändå att vinkla det på att någonting hände trots att det egentligen inte var något av värde, åtminstone inte i jämförelse med det som hände tio år tidigare. Nyhetsvärdet höjs ändå, som jag nyss var inne på, i och med att det är sensationellt, oväntat och aningen spännande. Man får läsa om en ganska rolig sak, där ett par bara vill ha ensam-tid och bli medlemmar i tiotusenmetersklubben. Något som de kanske skulle valt på en annan dag för att slippa uppståndelsen som krävde att två stridsplan eskorterade flygplanet till landning och där kärleksparet sedan fick ta avsides till en annan del av flygplatsen. Expressen vill såklart få fram ironin i texten över hur fel det kan bli, helt enkelt göra det hela lite mer lättsamt och roligt – trots att ämnet i sig är tungt och tragiskt. I ett nyhetsmedie som exempelvis Aktuellt tror jag inte alls att man hade vinklat det på kärleksparet, däremot på de tre misstänkta personerna som låst in sig på en toalett istället och som man kan läsa om efter kärleksparet. Det är mer seriöst och ibland lite tyngre.

∙ I kommunen där jag bor, Marks kommun, finns lokaltidningen Markbladet. I veckans nummer var huvudnyheten, som jag skrev om, en demonstration som ska hållas i helgen mot alla de nedskärningar inom vården som görs runt om i Sverige och som gör så att vårdpersonalen går på knä (http://www.markbladet.se/mbred/mbred_pdf/2011/37/10_mb_37_2011.pdf / http://www.markbladet.se/mbred/mbred_pdf/2011/37/11_mb_37_2011.pdf). Texten började utifrån demonstrationen som ska hållas och gick sedan ut i vad de fackligt anställda tyckte om situationen i dagens Sverige. Händelsen är i sig dramatiskt, även om demonstrationen inte är det mer än på så vis att folk äntligen säger ifrån. I övrigt är artikeln också intressant för många människor, dels för att så många antingen själva eller känner någon annan som jobbar inom vården och sedan lokalmässigt för att det händer något. Någon vågar reagera och säger ifrån! I Marks kommun får politikerna ständigt kritik och hamnar i blåsväder, att se det hända igen, eftersom det är de som drar ner på vården är något som eggar människor, åtminstone i min kommun. För varje misstag som de fortsätter göra blir kommuninvånarna ännu lättare att nå. Som lokaltidning, eller ja, på alla tidningar måste man vara invånarnas röst utåt och verkligen få fram det som försiggår på alla håll. Kanske speciellt bakom dörrarna på kommunhuset där det alltför ofta sker saker utan den vanlige människans vetskap.

I boken ”Reportage – en grundbok i journalistik” av Björn Häger, tryckår 2009, kan man just läsa om den geografiska vikten i en nyhets värde på sidan 86. I en liten kommun blir en sådan här nyhet mer viktig, speciellt i Mark där sjukhuset har varit en sådan omdiskuterad plats redan tidigare. Det blir på något vis en fortsättning på det som man tidigare diskuterat på många, många kafferaster.

”Nyhetsvärdet avtar med kvadraten på avståndet, skriver Fichtelius” står det i boken. Så rätt Erik Fichtelius har.