I Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden” kan man läsa om Jonna. Jonna och flera andra tjejer och kvinnor som utsatts för våldtäkt av både för dem kända och okända män. Det kan vara en pojkvän, kompis, någon de träffat ute eller någon de aldrig sett förr. Trots det de blivit utsatta för så vänds fallet alltför ofta mot dem. Deras klädval och alkoholkonsumtion, som ändå inte borde göra våldtäkten okej, är saker som kan göra att gärningsmännen får gå fria. Vad har samhället då för syn på våldtäkt när sådana saker ska få vara okej? För mig är det otroligt skrämmande att veta att om jag skulle bli våldtagen efter att ha haft en kul kväll med mina vänner på stan, så skulle det finnas stor risk att förövarna inte fälls eftersom jag kanske haft en lite för kort klänning och druckit en aning för mycket alkohol enligt åklagarens mening.
I hennes andra bok, ”En riktig våldtäktsman”, går man ännu mer på djupet med vem våldtäktsmännen är, till skillnad från den första boken där vinklingen mer är att få höra kvinnornas historier om själva händelsen.
Båda böckerna är gripande och man kan förstå att det inte räcker med ett litet reportage för att få med all information som finns om samhällets syn på våldtäkt. Därför tycker jag att det är ett otroligt bra att man kan ta nytta av ”New Journalism”. Hennes böcker är skrivna som ett enda långt reportage där hon varvar olika välbeskrivna händelser med mer rå fakta. Man kan dela med sig av så mycket mer och på så vis kan man låta människor få gå ännu djupare i olika livsöden för att få mer förståelse och insikt i hur samhället fungerar. En journalist ska förmedla sanningen och om ingen säger hur verkligheten ser ut kan inte fler hjälpas åt för att förhindra att det fortsätter i samma tragiska bana. En annan sak som jag tycker är bra med Wennstams böcker är att hon inte gör det till skönlitteratur utan att hon på ett så lättsamt sätt som det går tar in fakta i boken, och som sagt, väver in målande beskrivningar av det som sker, framför allt om Jonna, här och där. Skulle man göra det till en rent skönlitterär journalistisk bok tror jag att chansen att man vrider på sanningen är större. Då blir hela boken mer ”svävande” och det blir lättare att töja på sina egna gränser eftersom det är mer utav en berättelse som ska skrivas ner.
Det finns givetvis nackdelar också. Som exempelvis i det här fallet där Wennstams egna åsikter lyser igenom alldeles för mycket ibland. Även om en journalist ska förmedla sanningen så är det viktigt att tänka på att göra det väldigt objektivt. Lite av reportaget faller när hon gång på gång väver in sina åsikter och man ibland får svårt att skilja på vad som är själva reportaget och hennes tankar. Dock förstår jag att det är lätt att dras med när man skriver om något sådant här fruktansvärt, men det gäller ändå att ha sitt på det torra. I boken ”Reportage – en grundbok i journalistiken” av Björn Häger kan man på sidan 19 läsa om balansgången mellan engagemang och objektivitet. Där kan man läsa om Erik Fichtelius ord: Att berätta hur man uppfattar verkligheten är något annat än att tala om hur det borde vara. Reportern ska berätta vad som händer, men det är inte reportern som ska fånga skurkarna eller släcka bränderna. Eller som journalistutbildningen vid Iowa State University uttrycker definitionen av objektivitet: Objectivity is seeing the world as it is, not how you wish it were. Jag tycker det är tänkvärt för det är inte vi som ska lösa problemen, vi ska bara förmedla det som försiggår.
I sin tur kan bristen på objektivitet såklart inte utlova samma trovärdighet. Men man ska nog inte lägga för mycket fokus på att bara fokusera på det och såga ”New journalism” utifrån det för i grund och botten är det bra att journalistiken går framåt samt att man vågar ta det till bokform för att kunna delge ännu mer information till sina läsare om läget på olika områden runt om i världen. Oavsett om det handlar om våldtäkt, krig eller Knutby-fallet.
